Gymnasiet 2001. Första gången jag träffade honom. Han satt i korridoren på golvet utanför mattesalen. Han hade skinnjacka, svarta jeans, Converse och läste serier. Han hade en slags Beatles-frisyr och världens blåaste fina ögon. Han satt alltid längst bak på mattelektionerna och tyckte mer om att rita Manga än att räkna matte. Läraren påtalade ofta detta och tyckte att han skulle ägna sig åt att räkna istället. Jag irriterade mig bara på att jag inte kunde koncentrera mig. Plus att jag hatade matematik.
En dag, hittade jag honom av en slump på Lunarstorm. Vi började skriva till varandra. Kom fram till att vi gick i parallellklass. Sedan bytte vi MSN. Chattade varje kväll. I skolan sa vi Hej och sågs nästan bara på mattelektionerna eller i matsalen. Eller på skolgården. Eller när estet-klasserna hade något gemensamt ämne. Vi båda gick estetiska programmet på gymnasiet. Jag gick musik och han bild och formgivning.
Jag minns att jag en dag kommer på mig själv med att längta lite extra till mattelektionerna. Ironiskt nog. Bara för att han skulle vara där. Om jag hade tur. Han med dom fina ögonen. Han som alltid väntade på mig efter matten och som sedan följde mig till mitt skåp vid musiksalen efter mattelektionerna.
Egentligen var han inte alls den sortens kille jag normalt skulle intressera mig för. Men det var ändå något speciellt med den här killen. Något som gjorde att mitt hjärta slog några extra slag bara jag såg honom på skolgården. Något som gjorde att jag blev sådär fnittrigt lycklig då rutan med bokstäverna till hans namn ploppade upp i hörnet av min datorskärm.
En dag läste jag dock en sak som gjorde att jag trodde att jag åter igen hade gått på nitlotten och blivit sådär olyckligt kär. Ni vet, när hjärtat blivit ledset och man först då inser hur man känner. För att sedan, när jag minst anade det, helt plötsligt få meningen jag trodde han skulle säga till någon annan, men som egentligen var menad till mig hela tiden;
- Jag är kär i dig.
Vi går på dejt. Fikade på Åhléns. Sedan gick vi en promenad som slutade med att vi gick runt hela stan. Jag som alltid varit så väldigt blyg, insåg plötsligt att jag inte alls var det med honom. Den pinsamma tystnaden existerade inte. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Han köpte en stor ask med Ferrero Rocher på vägen, som han sedan lämnade på ett elskåp då vi inte orkade äta mera. Sedan blev det mörkt och kväll och jag var tvungen att gå hem. Fast egentligen ville jag inte. Han följde mig hela vägen hem till min port så att jag inte skulle behöva gå ensam hem i mörkret. Väl där pussades vi för första gången.
Idag är det exakt 13 år sedan den dagen. Och han snurrar fortfarande hela min värld. Ibland säger han någonting eller gör en gest som gör att jag, utan att tänka på det, ler. Han är den snällaste människan jag mött. Han är rolig. Trevlig. Han får mig att skratta. Även när jag är i mitt argaste sinne. Han säger ofta att jag är fin. Har aldrig någonsin velat ändra på mig. Han stöttar och peppar mig när jag tvivlar på mig själv. Han är världens bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar